Gerald Häfner: Aldrig mera krig! För ett Europa bortom maktsfärerna

Created by Louis Defèche | | Samfunn

Ukrainakrisen tillspetsas ytterligare. Vilken roll spelar Europa? För Europa är det en chans att inte låta sig frotteras mot någon av polerna Öst och Väst. För detta behövs en ny förståelse gällande rädslor och gemenskaper, självbestämmande och förtroende för varandra. Och till detta behövs det nu de rätta politiska idéerna och beslutskrafterna.

Hur ser situationen ut i Ukraina och med Ukraina?

Situationen är dramatisk. Det är en farlig utveckling som nu utspelar sig. Vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina står mer än 100 000 soldater beredda. Öst och Väst bjuder över varandra med krav och hot. Tonen blir allt mer otålig och häftig. Jag är upprörd över hur lättsinnigt man idag också mitt i Europa talar om kriget i medierna, ja till och med hur oförsiktigt det talas om kriget. Jag bedömer det som ett återfall till en tid som jag menar egentligen är övervunnen.

Problemet finns ju sedan ett par årtionden. Hur uppstod det?

Problemet går långt tillbaka i tiden. Om vi ​​bara tittar på de senaste decennierna måste vi medvetandegöra: det fanns en tidsperiod på ca 45 år efter Andra Världskriget, när Europa var uppdelat av murar och taggtråd och båda sidorna stirrade på varandra med vapen i händerna. Det var Kalla Krigets tid, ”blocklogiken”. År 1989 ändrade detta sig. Då var det inte militären eller underrättelsetjänsterna eller regeringarna som övervann denna logik, utan medborgarna, civila människor. Med ljus och sång på gatorna började denna rörelse någonstans i östra Tyskland. Det fanns paralleller, delvis ännu tidigare rörelser i Baltikum, Armenien, Georgien, Polen, i Ukraina och ytterligare några länder, befriade sig från denna logik. Det var en rörelse för självbestämmanderätt, frihet, demokrati, kooperationer och samarbete i Europa. Muren föll och Tyskland återförenades.

Vid den tiden satt jag i ”Bundestag” (tyska parlamentet eller Förbundsdagen). Det började med formella samtal bara på regeringsnivå, alltså med utrikespolitiken som instrument. Själv såg jag händelserna som en fråga för den framtida inrikespolitiken och därmed för demokratin, parlamentet. Det handlade ju slutligen om hur vår gemensamma framtid skulle gestaltas. På mitt förslag inrättade Förbundsdagen då en särskild kommitté för det tyska enandet, som ackompanjerade hela detta rådslag. Jag blev då, tillsammans med tre kollegor, föredragande för den tyska Förbundsdagen, fick alltså uppdraget att accompangera förhandlingarna, att rapportera till Förbundsdagen och att utveckla förslag för hur vägen skulle se ut till det framtida Tysklands enande gällande parlamentet. En avgörande fråga var om Sovjetunionen – företrädd genom Michail Gorbatschow – skulle ge sitt godkännande till Tysklands enande, till att det, som ju till nu varit uppmarschområdet i öst, alltså DDR, skulle bli en framtida del av Förbundsrepubliken Tyskland. Samtycket gavs under förutsättning att NATO, den västliga militäralliansen, inte skulle rycka fram längre österut. Det samtalades vid den tiden på det sättet, men det fixerades inte skriftligt. Deltagare från båda sidorna har bekräftat detta.

Denna förpliktelse bröts dock. NATO har steg för steg ryckt fram österut. 1999, vid den första utvidgningen åt öst, inträdde Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, 2004 Bulgarien, Estland , Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien och Slovakien, 2009 Albanien och Kroatien, 2017 Montenegro och till sist 2020 Nord Makedonien. För Bosnien, Hercegovina, Kosovo och Serbien finns en pågående upptagningsprocess och Georgien och Ukraina vill bli upptagna. I tillägg till detta trupplaceringar och tilltagande aggressiva militärmanövrar – för övrigt från bägge sidor. I Ukraina fanns det 2013/14 och finns det också aktuellt idag egna starka strävanden att orientera sig i riktning Europa och NATO. För västländerna bekräftar allt detta bara det egna systemets kulturella, politiska, ekonomiska och militära överlägsenhet. Ryssland känner sig dock alltmer hotat och inträngt. Ur den ryska ledningens perspektiv hör Ukraina till den egna inflytelsesfären. Den kan inte tåla NATO där.

Till detta kommer: Ukraina är ett på sätt och vis uppdelat land. I de östra områdena kring Donetsk och Luhansk bor det övervägande  en ryskspråkig befolkning. Spänningarna har tilltagit där och Ryssland argumenterar: ”Vi måste skydda vår ryska befolkning i Ukraina. Vi är deras säkerhetsgaranti.” Väst varnar för en rysk inmarsch och hotar med mycket häftiga motåtgärder. Det eskalerar från dag till dag.

Men i våra tidningar står det något annat än det jag nu framställt. Jag har medvetet berättat det så, eftersom vi här bara kan läsa om Putins oupphörliga provokationer, som kräver en hård och beslutsam reaktion från Väst. I alternativa och vänstermedier står något annat. Där delar man mycket mer Putins position på ett mestadels vilseledande sätt och ser alltså all skuld och aggression ligga hos Väst. Det är då inte bättre. En sådan partiskhet är bara en spegelbild av det som man ser sig nödsakad att försvara sig mot. Men det måste också sägas: Putins Ryssland är aggressivt, nationalistiskt, totalitärt. Frihet existerar knappast där. En äkta opposition förbjuds, undertrycks, spärras in i läger, ja till och med mördas ofta.

Då är det legitimt att säga: låt människorna välja själva, bestämma själva. Och låt oss se om det finns en annan option: att varken besluta sig för Väst, för USA och NATO, eller för Öst, för Putins Storryssland, utan för ett Tredje, som står för något däremellan (eller bättre: däröver): för Europa. Ett fritt, självbestämt, neutralt Europa. Då skulle det inte längre handla om den gamla reflexen! Det skulle inte handla om att slåss på den ena eller den andra sidan, utan att äntligen övervinna bägge, bygga broar. Skotta igen de uppgrävda dikena. Föra samman Europa.

Lika legitim som Rysslands önskan om att dess ”inflytandezon” ska respekteras kan verka, så ter sig denna idé absurd och oacceptabel när man granskar den i fullt dagsljus, idén att inskränka oavhängiga länders beslutsrätt över sin politiska kurs ( och därmed deras befolkningars beslutsrätt och suveränitet) eller att vilja determinera dem genom ”blocktillhörighet”. Men om den fria beslutsrätten inte är detsamma som att växla sida gällande blocktillhörigheten, utan utmynnar i en ömsesidig  oavhängighet åt båda hållen, skulle den vara realiserbar utan massiv ångest och hot.

Därför måste vi börja tänka oss Europa – och också denna konflikt – bortom blocklogiken.

Är två strömmar samtidigt närvarande i Ukraina? Å ena sidan den som känner sig förbunden med det ryska och samtidigt med en önskan om mer demokrati, frihet och mer relationer med Europa?

Ja, dessa bägge finns. Och båda är legitima. Falskt är det att genast skicka människor till läger och framställa tingen som oförenliga. Falsk är en politik som säger att ett land antingen kan höra till Väst eller till Öst. Det är ett absurt, antagonistiskt synsätt. Den tiden har vi egentligen bakom oss. Jag önskar att Europa som helhet förstår att det inte är Väst eller Öst, utan ett rum däremellan, där vi måste utveckla egna former för kooperation, samarbete och även ömsesidigt skydd. Så också i Ukraina. Det är tragiskt att den västligt orienterade delen av Europa just nu argumenterar på ett eskalerande sätt och låter sig ”spännas för Västs kärror”. Lika tragiskt är å andra sidan de ryska stormaktsambitionerna och den tilltagande nationalistiska, militaristiska tonen i deras politik. Det skulle däremot vara lämpligt att tillsammans med människorna där söka efter lösningar, lösningar bortom krig, lösningar bortom de falska alternativen Öst eller Väst, NATO eller Ryssland.

Under de senaste åren har Europa i mindre utsträckning deltagit. Ryssland talar direkt med USA. Det är som om Europa inte existerade. Hur blev det så?

Från europeisk sida fanns försök att föra in en annan logik i situationen. Den finns fortfarande, men den är svag, ängslig, obeslutsam. Det fanns överenskommelsen i Minsk med målet att deskalera och skapa fred i det krig som 2014 bröt ut i östra Ukraina. Och det finns det så kallade ”Normandie-formatet”, där Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina gemensamt förhandlar om Ukraina-konflikten. Men allt detta är snarare en svag, tveksam positionering i den allt aggressivare politiken, som man nu kan iaktta från Väst och från Öst. Pyttesmå, skygga steg. Europa tilltror sig inte om att kunna lägga ett verkligt eget förslag på bordet. Jag talar nu medvetet radikalt, eftersom någon äntligen måste bryta igenom denna primitiva logik! För närvarande är det som om vi befinner oss i lekskolan. Varje sida säger: ”Du har börjat!” - ”Nej! Du har börjat!” Och: ”Jag är starkare än du! Om du fortsätter så här, slår jag dig ännu hårdare!” Denna ömsesidiga eskalering borde för länge sedan ha övervunnits – individuellt, mänskligt och mellan staterna. Vi borde fråga: Vad är det som sårat dig? Vad är det som gör dig rädd? Vad kan jag göra så att du känner dig säkrare – och omvänt? 

Egentligen hade vi vårt livs chans 1989/90. Den försummade vi då. Den gången fanns det en europeisk chans och uppgift att bilda ett blockfritt rum av gemensam säkerhet i detta mellan- och östligt mellaneuropeiska område, som så länge var ett brohuvud för yttre krafter i Öst och Väst. Vi skulle i Mellaneuropa och i Europa som helhet – det var mitt förslag den gången – utveckla nya samarbetsformer för en ömsesidig  säkerhetsgaranti! Vi formulerade till och med en ny författning för Tyskland, ett utkast. För den tyska grundlagen krävde ju att en ny författning skulle träda i dess ställe, så snart Tyskland var återförenat. Därför stod det i grundlagens ingress: ”För en övergångstid”. För det var 1949 helt klart: ”Det är bara folket som kan ge sig självt en författning. Men eftersom en del av folket genom delningen av Tyskland är förhindrat att medverka i detta, kan vi nu inte göra en definitiv författning, utan bara ett provisorium.” Slutversionen av grundlagen löd motsvarande: ”Denna grundlag förlorar sin giltighet den dag det tyska folket i fri beslutsrätt kan bestämma sig för en ny författning.” Med hänvisning till detta grundade jag den gången ett initiativ till en författningsprocess underifrån. Det fanns en gemensam författnings-kommission bildad av ”Bund und Ländern”, som jag kunde presentera detta förslag för. Majoriteten av denna röstade för denna väg! Men Förbundsregeringen var beslutsamt emot detta. Vi hade alltså egentligen en majoritet för denna författningsprocess, men i slutändan inte den nödvändiga författningsändrande majoriteten. Trots alla goda argument misslyckade ändå detta förslag.

Men idén från denna process är det viktiga. Vi hade nyformulerat artikeln, som tillät att Tyskland kunde ha alliansmedlemskap. Och på ett sätt, att det endast var möjligt att ingå en allians, som består av stater som söker skydd hos varandra. Det betyder att Tyskland skulle upphöra med blocklogik. Det skulle inte fördjupa klyftan utan istället hjälpa till med att övervinna den. Det författningsmässiga uppdraget lyder: I Europa skapar vi ett rum av ömsesidig säkerhet. Ett gemensamt förbund mellan Öst, Mitten och Väst (-Europa).  Vad är det som ger länderna det optimala skyddet? Inte en uppbyggnad, utan bara en avveckling av militära hotpotentialer. Kan vi alltså bygga bort den militära hotpotentialen i Europa – och utveckla oss som ett blockfritt fredsrum, där frihet och kooperation frodas? Det var idén och det är fortfarande möjligt. Den europeiska stämman kunde i förhandlingarna kring Ukraina vara en, som varken stärker NATO eller Ryssland, som just nu många aktörer från den ena eller andra sidan gör, utan som frågar sig: Hur kan vi övervinna den falska logiken? Där finns enligt min bedömning absolut förslag.

Vad skulle det betyda för Europa?

För närvarande finns det en dubbel reflex i Europa: till en början det omfattande likhetstecknet mellan Europa och NATO – och sedan idén att Europa skulle kunna vara en medspelare i stormakternas tävling genom att bygga upp en gemensam armé – så att säga på ögonhöjd med USA, Ryssland och Kina. Man menar att först när vi har möjligaste stora mängd av militärer och egna vapen, kommer vi äntligen att spela en riktig roll. Men det är nonsens. Vi kommer aldrig att militärt dra jämnt med supermakterna. Men denna kapplöpning är en anakronism, som allt tydligare leder in i en återvändsgränd. Världen behöver i framtiden snarare en aktör med tillräcklig kraft, inflytande, idéer, ekonomisk och politisk styrka, som äntligen bryter upp denna det 19:e århundradets grova atavistiska logik och förändrar den. 2000-talet behöver ett annat umgängessätt. Där spelar kooperation, samtal, relationer och förtroenden en mycket avgörande roll.

Vissa saker hade mycket försiktigt redan börjat. Det fanns exempelvis START-överenskommelsen, IWF-överenskommelsen, en rad av överenskommelser, som har begränsat antalet strategiska atomstridsspetsar, medel- och långdistansvapen i Europa. Men de sas upp utan att sätta en ny överenskommelse i dess ställe! Det första vore alltså att man börjar ta upp dessa förhandlingar igen och begränsar vapnen. Ytterligare steg vore att man också avvecklar militären och spänningarna, för konstruktiva konfliktlösningssamtal, utbyter observatörer, öppnar sig politiskt och ekonomiskt inför varandra och nätverkar med varandra. Över allt detta står förhållningssättet att man slutar yttra dessa absurda tankar, att människor bara kan tillhöra antingen den ena eller den andra sidan. 

Låt oss se på Ukraina. Det är ett land med olika befolkningsgrupper. Det finns många ukrainare, många ryssar och många tatarer – för att bara nämna de största befolkningsgrupperna. Deras kultur, traditioner och många gånger också intressen är olika. Det leder också till att man orienterar sig olika i de aktuella konfrontationerna. Så länge man menar att Ukraina får och kan endast höra dit eller dit, vara så eller så, kommer alltid en grupp att känna sig förtryckt. Därför: det måste naturligtvis också finnas autonomi i de olika regionerna. Det måste finnas självbestämmande, exempelvis också för Donetsk, för Luhansk, för Mariupol, för Krim och så vidare. Med detta vore mycket vunnet. Men det går bara om vi får stopp på hotscenarierna, avvecklar vapnen, övervinner blocklogiken och ömsesidigt garanterar varandra säkerhet. Det skulle gå om Öst och Väst i ett avtal ömsesidigt försäkrar varandra att inte längre angripa. Sedan skulle man kunna avveckla den största delen av vapnen.

Hur skulle denna europeiska politik kunna se ut om vi övervinner blocklogiken?

Det är en vacker fråga, eftersom den just aldrig ställs i politiken. Vi måste börja att på riktigt skissa framtiden, tänka nytt. Den framtid jag önskar Europa är avvecklingen av just denna blocklogik, denna militära potential, för övrigt också en tilltagande avveckling av gränserna. Vi måste också efterhand kunna  och måste övervinna idén om den nationella enhetsstaten, redan av det skälet att befolkningen i allt färre länder är enhetlig. Det skulle betyda att vi i tilltagande utsträckning inte längre tänker i oövervinneliga, slutliga gränser utan mycket mer uppfattar dem som membraner. Vi skulle kunna utveckla bildningar som överlappar varandra. Överlappar i meningen av en funktionell struktur, som inte måste överensstämma med nationella (politiska) gränser. Om man tar denna tanke på allvar räcker den långt utöver säkerhetsfrågan, respektive den militära frågan.

Låt oss ta waldorfskolorna som exempel. De måste uppfylla de gällande statliga föreskrifterna i varje stat i världen. Föreskrifterna är annorlunda överallt. Och varje waldorfskola kompromissar, eftersom de måste rätta sig efter detta. En stor roll spelar det som vid avslutningen ska testas och dokumenteras. Av det skälet lär man sig saker som ur waldorfpedagogikens perspektiv inte alls är meningsfullt. Skolavslutningar bestäms av den nationella rätten – och bestämmer omvänt skolans innehåll. Men hur skulle det vara om waldorfskolorna kom överens med varandra om vad som skulle gälla hos dem? De skulle kunna detta mycket bättre. Man kan föreställa sig detta även nationsövergripande. Då skulle man kunna säga: Jag lever i Luhansk eller jag lever i Kiew och jag skickar mina barn till waldorfskolor. Reglerna för en sådan waldorfskola görs inte av den ukrainska staten, inte heller av den ryska eller av USA, utan av de människor som förbinder sig med denna pedagogik och som är kompetenta där.

Man kan genomföra detta exempel också för andra områden, även ekonomiskt. Med vem jag har ekonomiskt samarbete är inte beslutat genom en stats gränser eller ett politiskt förbundssystem. För närvarande  tänker man alltid bara i slutna enheter. Det måste vi bryta upp och vi måste allt mer få till självbestämmande och självförvaltning.

Många människor vill idag stärka nationalstaten. De upplever att demokratin försvagas i övernationella, teknokratiska strukturer, exempelvis i EU. Hur vill du svara på detta?

Dessa människor gör en riktig analys, men konsekvenserna som de drar ur detta är däremot inte riktiga. Den teknokratiska faran – vår nuvarande världs tragik – kan utvecklas också med att rätten än så länge var och är nationell. Rätten kommer till sina gränser vid nationalstatens gränser och det är då många problem som inte kan lösas. Det börjar med människorätten, går vidare med ekologiska problem, klimatproblem, exempelvis överfiskningen i oceanerna. Vi kan inte reglera detta med bara tyska eller franska lagar. Vi behöver då en rättspraxis som verkar bortom de nationella nivåerna. Vi måste alltså utveckla rätt också en nivå över nationalstaterna. Om man inte har några nya idéer till en adekvat metodik här, övergår det tvångsartat till teknokrati och centralisering, till slut kanske till och med till en världsregering, som talar om för oss hur vi ska nära oss eller om vi bör vaccinera oss. Det är högriskant, men inte tanken att det måste finnas en utveckling av rätten på varje område. Denna tanke är riktig.

I Europa behöver vi mer förhållanden som vi reglerar tillsammans. Samtidigt behöver vi också en strukturell säkring mot att allt fler rättsförhållanden glider nedför en sluttning till Europa, som snön på taket på våren. För den överregionala rätten bryter alltid den regionala. Därigenom landar allt fler kompetenser på för människorna avlägsna nivåer.

Vi måste bryta igenom denna logik och se till att vi stärker rätten bland människorna, alltså decentraliserar, stärker subsidiariteten (närhetsprincipen). Överallt där vi skapar rätt måste det finnas socialt självbestämmande. Rätten är i demokratins tidsålder – eller antroposofiskt skulle jag uttrycka det: i medvetenhetssjälens tidsålder – inte längre något som en person eller en instans kan föreskriva andra. Som medborgare, som människor har vi alla samma värde. På rättsnivån är vi jämlikar. Rudolf Steiner sa att idag kan bara det kallas rätt, som ger alla möjligheten att medverka. Det måste handla om hur vi på alla nivåer stärker människornas direkta medverkan genom medborgardelaktighet, genom överläggningar, konkret deltagande, direkt demokrati, alltså genom röstning. Vår tids tragik är också att de ”små” människorna måste hålla sig till sitt lands rättsväsen, såsom den är given i landet, eftersom de inte har några andra optioner. Men de som har en mycket god ekonomi, även stora multinationella koncerner letar sig fram till de rättsförhållanden som passar dem, eller struntar helt att hålla sig till rätten, betalar till exempel inte någon skatt, eftersom de vet hur man kan undvika det. Lösningen på detta är inte att blunda, utan att substantiellt ställa sig frågan vilken rätt som tillhör vilken nivå. Var behöver vi reglera vad? Och sedan gestalta alla nivåer i meningen av självförvaltning och demokrati.

Hur kan vi utvidga denna bild av Europa mellan Väst och Öst?

 Min ingång är att säga att Europas människor till övervägande del sedan länge är där i sina själar och det de längtar efter. Det är en idé som sedan länge lever i människornas hjärtan och huvuden, men som inte realiseras politiskt. Såvida man inte befinner sig i en så dramatiskt förvärrad situation som man för tillfället är i i Ukraina. Där får man höra många andra toner, men också detta är till sist marginellt gentemot de människor som säger: Men sluta då med detta vansinne, vi måste hitta vägar hur vi kan samarbeta och förstå varandra. De politiska koncepten fattas, överhuvudtaget idéer. Som jag ser det finns det en viktig idé att man lämnar föreställningen att staten är medborgarnas överordnade och den enda som bestämmer och sätter upp rättsprinciperna. Vi måste förstå att vi som människor är förbundna med varandra på många olika nivåer. En sådan nivå är en rättslig-politisk, en annan är en andlig-kulturell, åter en annan är den ekonomiska. I alla dessa skikt, på alla dessa nivåer finns det olika slag av förhållanden till staten.

Handlar det om att gestalta det rättsliga inom ekonomin? Där handlar det om gestaltning av kärlek, samarbete, att vara verksamma-för-varandra. När jag rör mig inom ekonomiområdet handlar jag alltid för andra. Det är intressant att notera att det finns tämligen många ekonomiska förbindelser mellan Tyskland och Ryssland. När man talar med människorna märker man att det inte är baserat på vinstförväntningar. Det finns en stark mänsklig, själslig komponent där. De som samarbetar har förtroende till varandra och fascineras över den andra sidans kvalitéer. I Ryssland är man starkt orienterad mot Europa. Men de tyskar som arbetar i Ryssland berättar ständigt om hur de upplever den ryska själens djup och karaktär och den otroliga emotionella kraften som man märker där. När vi ser på USA är det starkaste vi hittar detta: ”Jag ska komma igenom, jag ska fixa det här!”, ett tänkande som är starkt fokuserat på egot. I Ryssland har man ett tänkande som är starkt fokuserat på ”vi”, på gemenskapen. Detta sammantaget kan konstituera Europa om vi får ihop dessa krafter och ser dess kvalitéer. Hur kan vi slå broar? Vad kan vi lära oss av dem, vad kan de lära sig av oss? Då blir det realt. Jag tror verkligen att stegen åt det hållet fattas politiskt.

Initiativet ”Att leva utan upprustning” finns, där människor avger självdeklarationen: Jag är beredd att leva utan det skydd som en militär upprustning ger. Och jag vill inte att det i mitt namn skaffas och brukas mer vapen. Det är en moralisk kraft och en moralisk riktning som vi för närvarande kan iaktta i Europa. Det är av nöden att det finns politiker som tar tag i denna längtan och låter den bli verklighet. Ukrainakrisen vore en sådan möjlighet, en stor angelägenhet och anledning till detta.

Hur vore det då om någon skulle börja arbeta utur denna idé? Den tidigare schweiziska utrikesministern Micheline Calmy-Rey sade att Europa steg för steg måste bli neutralt och blockbefriat. Om den tyska Förbundsregeringen tillsammans med den franska skulle bli aktiva i denna mening, skulle det bli riktigt intressant!

Krafterna till detta finns egentligen redan. Men idéerna, de klara tankarna som behövs för detta, saknas. Och viljan att formulera detta politiskt och sedan utföra det, ställa in sig på detta, fattas också.

Än så länge fattas viljan.

Gerald Häfner var för partiet De Gröna medlem i Tyska Förbundsdagen och i Europaparlamentet och är sedan 2015 ledare för Socialvetenskapliga Sektionen vid Goetheanum.

 

Intervjun är hämtad från tidskriften Das Goetheanum nr 8 25 februari 2022. Översättning: Göran Nilo

Tilbake